Koreografier i urval

Jag har kontakter i pentagon

på Cinnober, Göteborg Sverige.

Makten är upplöst och dansar i alla hörn

Upprustningen i Pentagon bara fortsätter, och fortsätter. Men i det militära fanns en hemlig grupp som ville något annat. Strategin var att marschera ut på slagfältet med öppna armar. Vägrade fienden att lägga ned sina vapen hade soldaterna högtalare inmonterade i uniformerna, ur vilka det strömmade psykedelisk musik. "Jag har kontakter i pentagon" har inspirerats av denna Pentagons goda galenskap som i sin förlängning är ett slags symptom och spegling på en än värre galenskap – att demonstrera sin makt med den största av bomber.

I "Jag har kontakter i pentagon" är strategin ersatt med koreografi i en pentagon. Tre dansare skapar hörnen i scenrummet. Pentagonen blir i föreställningen en fortsatt omförhandling av historieskrivningen och en startpunkt för den mänskligt queera och decentraliserade, upplösta makten, med musiken och dansen in i framtiden. Tre dansare, med högtalare i kostymerna. JAG

MOA Kompani har ett nyfiket förhållningssätt med fokus på kunskaps utjämnande, inkluderande och radikala konstnärliga val. Frågorna och den öppna processen är lika viktig som den färdiga föreställningen. Jag har kontakter i Pentagon är ett allkonstverk skapat av koreograf, kompositör, ljusdesigner och tre dansare med expertis inom olika rörelsepraktiker.

Koreografisk idé: Moa Matilda Sahlin

Dansare: Maria Naidu, Ina Dokmo och Jazz Munteanu

Ljusdesign: Åsa Holtz

Ljud/Komposition: Klas Henrik “Klabbe” Hörngren

Teknik: Beate Persdotter Løken

Kostym: Helena Lundström

Fotograf: Nadim Elazzeh

Make-up fotot: Emelie Fröjdendahl

Produktion: Possibilitas

Premiär för koreografin "Jag har kontakter i pentagon"

5/10 kl:19.00 på Cinnober, Göteborg.

Med stöd av: Kulturrådet, Göteborg Stad, Folkuniversitetet, Medborgarskolan, Vara Konserthus, Regionteater Väst-Uddevalla, Skaftarp Studio, Danscentrum Väst

Den utsträkta handens gest

på Atalante,Göteborg Sverige

Sett till den fysiska görs föreställningar varje dag. Sittande vid livsmedelsaffären eller på centralstationen, ibland i yogaliknade positioner, sträcks handen fram – uthålligt och repetitivt. Vad händer med gesten om den förflyttas från det offentliga rummet till scenen? Vem ger, vem tar emot och när uppstår dansen i det mellanmänskliga mötet?

Den utsträckta handens gest är en dansföreställning skapad utifrån ett vardagligt möte med en tiggande. Vägen fram till premiär kantats av audition, föreläsningar och öppna repetitioner. MOA Kompani har ett nyfiket förhållningssätt med fokus på kunskapsutjämnande, inkluderande och radikala konstnärliga val. Frågorna och den öppna processen är lika viktig som den färdiga föreställningen.

Den utsträckta handens gest är ett allkonstverk skapat av koreograf, kompositör, ljusdesigner, en grupp dansare med expertis inom olika rörelsepraktiker.

När du blir nyfiken på gesten, blir du en danspartner

Koreografisk idé: Moa Matilda Sahlin

Koreografisk assistans: Ina Dokmo

Dansare: Ina Dokmo, Fredrika Byman, Stefania Chiru, Dorina Dragnea, Maria Naidu, Clara Sjölin och Ingrid Kvalavik-Sørensen, Jazz Munteanu.

Ljus: Åsa Holtz

Ljud/Komposition: Klas Henrik “Klabbe” Hörngren

Kostym: Helena Lundsröm

Tolk: Jazz Munteanu

Produktion: Possibilitas

Tack till: Atalante, ABIS-Arbetskooperativet Solidaritet, Danscentrum Väst, Dansbyrån, FLOCK, Studio Skaftarp

Projektet genomförs med stöd av Kulturrådet, Västra Götalandsregionen och Göteborgs Stad Kultur och Kultur i Väst.

Premiär 2016-11-10 Atalante, Göteborg, Sverige

Summer feet in Saldus

in Saldus Arts School,Latvia

photo: Inta Balode

PROVOCATION THROUGH SMILE IN

“SUMMER FEET IN SALDUS”

Elena Angelova (Bulgaria)wrote:

I don’t quite often see performances like “Summer feet in Saldus” and the reason is simple: very rarely contemporary dance aims at achieving a comedy effect. And the comedy, created by Moa Sahlin, was in one of my favourite genres – ironic, but kind-hearted critique about the Mtimes that we all, contemporary humans, live in.

The performance started its communication in a minimalistic metaphorical language. Using simple objects like a hand-made cloud, little lamp and a projector Moa Sahlin created a physical dimension of a virtual space. This was a humoristic, original and unexpected visualization of the iCloud service (the thing, that keeps all our devices in sync and allows us to share information like music, photos, etc.) She was illustrating this with a little effect of alienation. The process resembled an improvisation game that children unconsciously do, however there were some signs which alerted the viewer’s attention that it isn’t as easy as that. (Like the moment when the performer put the lamp at the place of her intimate parts and stayed like that for a while: for me this produced an effect of surprise and strange process of putting together the puzzle of woman as a biological truth in the context of virtual existence).

If we go back for the terms that we were thinking “Corpuss” through, we can also reason the presence of a female white body on stage. However, here I sensed not that much the sense of femininity, than some kind of childish playfulness. A very wide ability of the performer to adapt was spread among the viewers. In her behaviour there was the potential to connect with everybody, exposing that very rare humoristic presence that a dancer can have.

When the second part (the loud hiphop music) began, I was shocked by the precision of the movement, which actually brought the attitude, that we are all used to see on the many hiphop style “gangsta” videos. It was obvious that she was making a grotesque, a physical game of symbolic gestures, that illustrate that style and appearance. Nevertheless, the activity and the engagement she put into it made it look like she is doing it for real. The movements looked fluently, they looked effortless. And very soon I think everybody in the space started to have fun.

“Summer feet in Saldus” nailed my attention with two things – the very natural comedy talent of the performer Moa M. Sahlin and the honest message that it send – nothing will change, whatever attitudes and styles we “download”.

https://journal.dance.lv/eng/on-two-performances-in-saldus-corpuss-by-elina-lutce-and-krista-dzudzilo-and-summer-feet-in-saldus-by-moa-m-sahlin/